Bara sanningen

Jag vill inte försköna något, inte heller överdriva. Jag vill bara visa verkligheten som den är.
Trött och blek, nästan grå. Två rödgråtna ögon harmoniserar bra med de mörka påsarna som finns under dem. Säkert 25 kilo övervikt som inte bara satt sig runt midjan, på röven, låren och armarna utan gör sig även påmind i mitt numera klotrunda ansikte. ”Månansikte” har jag läst att dom kallar det, en av kortisonets trevliga biverkningar. Men jag ska inte bara skylla på medicinerna. Jag tror att allt jag stoppar i munnen hjälper mig att hålla ångesten på avstånd, iallafall för stunden. Fördelen med att vara så här fet är att folk jag inte känner lika gärna kan få tro att jag är gravid. För det är så det ser ut, på magen iallafall. På mitt rakade huvud börjar det bli glest mellan stråna, fläckvis och mest framtill.
Jag känner mig som odjuret i en känd film och börjar tvivla på att jag någonsin kommer att hitta tillbaka till den jag en gång var så jag kan lika gärna äta lite till choklad. Jag ångrar det bara när jag möter någon jag känner, för då skäms jag. För hur jag ser ut.

Värst är att jag gruvar mig för Axels dop som stundar. Börjar ångra att jag redan skickat ut inbjudningskorten. Jag bävar för att behöva klä ut mig i peruk och jag gruvar mig för alla bilder som ska tas. Och ännu mer ledsen är jag för att mitt älskade barn ska behöva se på sina dopkort när han blir äldre, dom som hans flintskalliga feta morsa förstörde.

Det var inte såhär det skulle bli, det var inte såhär det skulle kännas.